För länge, länge sedan bodde en liten tjej i en stor stad. En natt skakade marken så att husen gungade, väggarna knakade och bokhyllorna föll. Flickan var säker på att nu var det kört. Några långa dygn följde med efterskalv, oroligt lyssnande på radio, TV med hemska bilder, vattnet skulle kokas, akta gasläckor... Skolan gick sönder och undervisningen fick ske i baracker...
Det var en liten "pluttbävning" i jämförelse med den som nu drabbat Japan. Och det var knappast en katastrof, även om det ju så klart fanns hårt drabbade. Men jag transporteras ändå snabbt tillbaka och kan förstå rädslan av mark som skakar, känslan av att inte ha kontroll, av hur små vi människor är i förhållande till naturkrafter. Känslan av att väggar och tak är farliga...
Den huminitära katastrofen som Japan nu drabbats av kan jag dock inte ta in. Som vanligt svårt när man sitter i lilla trygga Sverige att förstå en sån här sak. Min äldsta dotter frågade igår "Mamma, bor vi på det bästa stället på jorden?" Jag tror det.
Här kan du hjälpa - RödaKorset
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar